Italian Mannerist Painter, 1535-1607 Born in Florence. After the death of his father in 1540 he was brought up and trained in art by a close friend, often referred to as his 'uncle', the mannerist painter Agnolo Bronzino, whose name he sometimes assumed in his pictures. In some ways, Allori is the last of the line of prominent Florentine painters, of generally undiluted Tuscan artistic heritage: Andrea del Sarto worked with Fra Bartolomeo (as well as Leonardo Da Vinci), Pontormo briefly worked under Andrea, and trained Bronzino, who trained Allori. Subsequent generations in the city would be strongly influenced by the tide of Baroque styles pre-eminent in other parts of Italy. Freedburg derides Allori as derivative, claiming he illustrates "the ideal of Maniera by which art (and style) are generated out of pre-existing art." The polish of figures has an unnatural marble-like form as if he aimed for cold statuary. It can be said of late phase mannerist painting in Florence, that the city that had early breathed life into statuary with the works of masters like Donatello and Michelangelo, was still so awed by them that it petrified the poses of figures in painting. While by 1600 the Baroque elsewhere was beginning to give life to painted figures, Florence was painting two-dimensional statues. Furthermore, in general, with the exception of the Contra Maniera artists, it dared not stray from high themes or stray into high emotion.  Related Paintings of ALLORI Alessandro :. | Susanna and the Elders | Madonna and Child | Preaching of St John the Baptist | Pearl Fishers | Museum art historic Christ with Maria and Marta |
Related Artists:
James Ward
English Romantic Painter, 1769-1859 English painter and engraver. He was the most important animal painter of his generation. Many of his dynamic compositions depict horses, dogs or wild animals in agitated emotional states, the sense of movement being reinforced by vigorous brushwork and strong colours. With their sweeping landscapes and dramatic skies, his canvases epitomize Romanticism. Not content to excel merely as an animal painter, Ward also produced portraits, landscapes and genre and history paintings of varying quality.
James Sharples
(1751 or 1752 in Lancashire - 26 February 1811 in New York ) was an English portrait painter and pastelist, who moved to the United States in 1794. He first exhibited at the Royal Academy in 1779. James was first intended for the Catholic priesthood, but became an artist instead.Sharples headed a family of successful portrait artists, including his third wife Ellen Sharples. He had four children, George by his first wife, Felix Thomas Sharples from his second marriage (c. 1786- after 1823), and James Sharples Jr.(c. 1788-1839) and daughter Rolinda Sharples (1793-1838) with this third wife, Ellen. Felix, James Jr. and Rolinda joined the family enterprise at ages 17, 15, and 13 respectively. Before marrying Ellen Wallace, James had been active in Bristol, Liverpool and Bath, where he taught drawing. Ellen was a lady of French extraction who had relations in America. The family left for the United States in 1796, but, according to Ellen's diaries, their ship fell into the hands of the French, and for seven months the family spent time in Brest, near Cherbourg. Landing in New York, James quickly became popular for his small portraits in pastel and his miniatures. From 1796 to 1801 he worked mainly in Philadelphia and New York, securing portrait commissions. The family traveled throughout New England region as itinerant portrait painters, looking for work and making inexpensive copies from the originals portraits they had made of popular and well-known figures, such as George Washington and James Madison.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.